En anledning att det är så spännande att läsa svaren på listan om känsel är att de är så olika. Här finns beskrivningar av alla möjliga saker som känns på olika sätt. De som berättar minns och väljer att lyfta fram de mest skilda känsloförnimmelser; den extra mjuka punkten i en mjuk katts mjuka ansikte, den slemmiga geggan som är massor av grodyngel, att sticka fingrarna i munnen på en kalv, irriterande och kliande etiketter i nacken på nya tröjor,  att stryka över lädret i ett 400 år gammalt bokband.

Men det finns också sådant som återkommer i svar efter svar. En sådan sak är barndomens stickiga strumpor som har satt outplånliga spår hos många kvinnor. Efter att ha läst en mängd berättelser om hur stickigt, kli-igt och hemskt det var inser jag vilken tur jag har som aldrig behövt uppleva detta. En person berättar hur hon försökte uppskjuta tvättandet av strumporna så länge som möjligt eftersom de kliade mindre när de använts ett tag. En annan minns att ”de stacks som nålar på benen, särskilt i knävecken” men man hade inte mycket val eftersom, som en tredje konstaterar: ”flickor hade inte långbyxor då”.  En fjärde hittade tillsammans med sin syster på ett nytt verb: att ylla. När de talade om strumporna och hur de kändes sa de att ”de yllade”. Ett bra ord –  även om man inte upplevt dessa strumpor själv förstår man hur det kändes. Usch.